Det första av Herkules (Heracles) historiska Tolv Utföranden var att hämta skinnet från ett oövervinneligt lejon, som strövade runt i landet Argolis och spred skräck omkring sig i bergen runt Nemea, åt kung Eurystheus. Födslorätten av detta Nemeaniska lejon varierar beroende på vilken myt man tittar på. Enligt några källor var denna enorma och extremt blodtörstiga avkomman mellan ett 100-hövdigt monster, känt som Typhon, och halvungmön/halvormen som kallades Echinda. Andra källor påstår att det Nemeaniska lejonet föll till jorden från månen och är avkomman från Zeus (Kungen av Gudarna) och Selene (månens gudinna). Det föreslås också att Selene medvetet lät besten gå lös på befolkningen i Nemea i Argolis för att de inte gav henne tillräckligt med hyllning. Dessutom är det Nemeaniska lejonet erkänt att vara brodern till Theban sphinxen.

Oavsett vad, så började Herkules sitt första utförande, en till synes omöjlig uppgift, genom att resa till en stad som kallades Cleonae där han stannade i ett hus som ägdes av en utarmad arbetare vars namn var Molorchus.
När Molochus erbjöd att offra ett djur för att försäkra en säker lejonjakt bad Herkules arbetaren att vänta trettio dagar. Då, om hjälten återvände med lejonskinnet, skulle ett offer ges till Zeus. Men om Herkules dog under sitt uppdrag skulle Molorchus istället ge ett offer som hyllande till den fallne hjälten. När Herkules kommit fram till Nemea började han att spåra det fruktansvärda lejonet men han upptäckte snart att pilar var värdelösa mot varelsen. Herkules plockade upp sin klubba och följde efter lejonet till en grotta som hade två ingångar. Hjälten blockerade ena ingången och närmade sig det vildsinta lejonet genom den andra. Sen, genom att greppa tag om besten med sina väldiga armar och genom att ignorera dess kraftfulla klor höll Herkules lejonet hårt tills han hade kvävt det till döds.
När Herkules kom tillbaka till Cleonae, bärandes på det döda lejonet, mötte han upp med Molorchus igen på den trettionde dagen från sin avgång. Så istället för att offra till en död hjälte kunde Molorchus och Herkules tillsammans ge en offergåva till kungen av Gudarna. När Herkules återvände till Mycenea var Eurystheus så förbluffad över att hjälten hade lyckats med ett så till synes omöjligt uppdrag att han blev rädd för Herkules och förbjöd honom att komma in genom portarna till staden. Dessutom beordrade kungen av Mycenea att en stor bronskruka skulle göras och begravas halvvägs ner i marken så han kunde gömma sig från Herkules om det behövdes. Efter det gav Eurystheus order om framtida utföranden till Herkules genom en härold, för att han vägrade möta den modige hjälten ansikte mot ansikte.

Enligt vissa versioner av sagan, när det stora lejonet var dött började Herkules att skinna besten, men djurhuden var så kraftig att han varken kunde slita det eller skära det. Då försökte han med de enorma klorna som var väldigt skarpa och lyckades penetrera huden, vilket gav Herkules sin trofé. Genom att inse hur ogenomträngligt detta skinn var slängde han det över sig själv i en form av en mantel och drog huvudet över sitt egna som en hjälm, vilket skulle göra denna hjälte ännu starkare än förut - symbolisk anta lejonets attribut för att klara av resterande uppgifter.

Herkules avbildas ofta på antika Grekiska vaser eller i skulpturer där han har på sig huden från ett lejon, dess käftar utformar kulmen på hjälmen med den stora tassarna med klor är knutna vid hjältens bröst, det hela formar en huvad cape. Det finns dock historiker som tror att den hud som Herkules har på sig på alla avbildningar inte är det Nemeaniska lejonet utan ett helt annat lejon som Herkules dödade när han var 18 år gammal. Författaren Euripides skrev att Herkules lejon klädnad kom från ZeuslLund, även känd som helgedomen i Nemea.
Det sägs senare att det var Zeus som hängde lejon liknelsen i himlen. Där kan den varelse som dräptes av Herkules spendera mycket av sin tid att ta sig en tupplur i hans håla. Trots sina huggtänder anses han vara en vänlig och tillgiven best - en kärleksfull far till sina ungar och skyddande sin lejoninna.