Bakgrund

Vattumannen är en gammal konstellation. Som vattenbäraren är han ristad i stenar av det babyloniska imperiet och är troligtvis äldre än så. Andra måste har betraktat Vattumannen som guden över vatten, som en god gud och en ond gud av vissa, beroende på det rådande klimatet i regionen.

I en myt från antikens Grekland sägs det att Vattumannen hällde vatten från himlen under flera dagar och översvämmade jorden. Efteråt gick de enda två överlevarna, Deucalion och Pyrrha, runt samtidigt som vattennivån sjönk och mer och mer land visade sig. Vad kunde de två göra? De vädjade till ett orakel och blev ombedda att "...kasta din mors ben över dina axlar." Deucalion gissade, "moderjords ben måste vara stenar." Då de två gick plockade dom upp stenar på vägen och kastade dom över sina axlar. Efter ett tag tittade dom bakom sig och såg att det fanns människor. Stenarna som Deucalion hade kastat hade blivit män och stenarna som Pyrrha hade kastat blev kvinnor. Därför blev Vattumannen känd som den som tar liv och den som ger liv. Denna myt om en världsöversvämning och sen återfödelsen av liv på jorden är vanlig och kan hittas i många andra myter.

Egypten

För egyptierna, grekerna och andra som levde i länder som hemsöktes av torrt klimat ansågs Vattumannen helt säkert som en god gud som förde med sig regn när det behövdes som mest, under planteringssäsongerna. Babylonierna ansåg att Vattumannen var en ond gud och räknade den månad då solen var i Vattumannen som månaden av "förbannelsen av regn".
Inom egyptisk mytologi, häller Vattumannen vatten i Nilen under säsongen då Nilen vanligtvis svämmar över bankerna, vilket ger det behövliga vattnet till odlingarna som gränsar till den stora floden.

Grekland

I antikens Grekland identifieras Vattumannen med en man och hans hustru, Deucalion och Pyrrha. Enligt myten under 1500 f.kr. orsakade Vattumannen en otrolig översvämning som sköljde över jorden. Deucalions far rådde sin son och fru att bygga en stor båt och fylla den med provision. Detta gjorde dem och de två färdades över världshavet under nio dagar och nio nätter tills de äntligen gick på grund på berget Parnassus.